-

Ja, jag har höga mål, jag har höga förväntningar på mig själv. Och jag gör allt för att nå målen. Jag ger mig inte förrän jag når dom, hur lång tid det än ska ta. Jag kan sitta nu och säga att det där SKA jag klara och det där MÅSTE jag klara, jag tänker igenom hur jag ska klara det, och tänker: hur svårt ska det vara egentligen? Men när man väl sitter i den där sisten, den man vet gör så ont och är sååå svår och jobbig, då börjar man tvivla och kanske till och med ger upp. Men tänk, tänk när man kommer över den där tröskeln och klarar det, det är en otrolig känsla. Man blir glad i hela kroppen, det känns som om man flyger. Jag kan inte beskriva hur det känns, obeskrivligt. Men tro mig, det ligger mycket slit bakom det. Men kommer man dit, då är det fan värt varenda liten grej, varenda liten motgång och allt man gjort. Det värsta är att man inte alltid kommer dit så snabbt som man vill. Kommer jag inte dit jag vill, blir jag sur, riktigt jävla sur! Jag har lust att bara.. ja, slå sönder en vägg kanske? Jag lovar, ni som inte tror att jag kan bli sur, jag blir det verkligen! Just för att jag har så höga förväntningar och krav på mig själv blir det extra svårt när jag inte klarar nåt jag har jobbat för så länge, nåt som jag vill sååååå gärna. Men då måste man ta den motgången och bli starkare till nästa gång, för någon gång klarar man det, om man verkligen kämpar. Men när man väl sitter i den sitsen, när det gäller, då ska man inte ge sig, man ska ge allt och känna att man inte kunde göra nå mer. Det är jobbigt, det är svårt, men om man verkligen vet vad man vill och om man vill det så mycket, då kan man väl tamejfan bita ihop när det är som värst. Såna här saker är väldigt lätta att säga, eller skriva, men i verkligheten är det inte lika lätt, inte på långa vägar. Jag har så otroligt många minnen där jag har nått dit jag vill, då jag blivit så glad och nöjd över mig själv. Men jag har också lika många minnen då det har gått helt åt det andra hållet. Då man bara vill spola tillbaka tiden, och inte minnas en sekund. Det är då man måste vara som starkast, och ofta blir det. Efter motgångar, det är då man blir stark. Det är då man kan göra det omöjliga. Någon gång kommer det motgångar för alla, alla människor här på jorden. Och dom måste komma för att vi ska kunna lyckas. Ingen kan gå helt felfritt igenom och nå dit man vill. Just nu har jag ett mål som jag vill nå väldigt snart, och jag har den chansen. Det kommer bli tufft, riktigt tufft, jobbigt och svårt. Men jag måste iaf prova och kämpa, jag kanske inte klarar det precis nu, men ett tag senare. Även fast det enda som finns i min hjärna just nu är att jag ska klara det. Annat ska inte finnas, då klarar man det inte. Man måste tro på sig själv. Och det ska jag göra, enda in i sista sekund. Jag ser mitt mål, klart och tydligt framför mina ögon, det gäller bara att ta sig dit.